fredag 6 maj 2016
torsdag 14 april 2016
Alice Tegnér (1864-1943) 150 års-jubilerar - utgivningsdag: 13 november 2014
Alice Tegnér komponerade en rad klassiska barnvisor som " Bä, bä vita lamm", "Mors lilla Olle" och "Ekorrn satt i granen". De flesta visorna kom till när hon verkade som musiklärare och organist i Djursholm, där hon bodde under ett par decennier kring sekelskiftet 1900.
Den mycket spridda "Nu ska vi sjunga", med illustrationer av Elsa Beskow, utkom 1943 på Alice Tegnérs initiativ. Under de mer än 70 år boken har funnits har den totala tryckupplagan passerat två miljoner exemplar. Hennes komponerande innefattar också piano- och violinkompositioner samt körverk. Bland inspirationskällorna till kompositionerna finns både folkmusik och konstmusik, som Mendelssohn och Schumann.
Eva Wilsson har designat denna utgivning. Boken "Nu ska vi sjunga" - dess profilfärg och typografi går igen i frimärkena. Tittar man på blocket så ser man att hyllningen blörjar i naturen längst upp till vänster med "Ekorrn satt i granen", fortsätt motsols så finner du "Mors lilla Olle", " Sov du lilla videung", "Bä bä vita lamm" och "Blåsipporna uti backarna står". Längs Alice Tegnérs armar vandrar barn med blommor i händerna upp på flygeln, och uppvaktningen avslutas på högra frimärket med ringdans på ängen.
Porträttet på Alice Är vackert graverat av Lars Sjöblom.
Alice Tegnér bodde under sin mest produktiva period i Tullinge i södra Botkyrka. Naturidyller, barnvisor och musikaliska miniatyrer återger stämningar från en lycklig tillvaro, dels på Tullinge gård och dels i det Tegnérska hemmet Kikut vid Tullingesjöns sydspets. I dagböckerna berättar fru Tegnér om strövtåg i bygden, picknick på Norsholmen i Tullingesjön, strandpromenader och roddturer i sköna sommarkvällar. Miniatyren Sommarkväll på Tullingesjön är skriven och tonsatt av den kända musikaliska damen med det förpliktigande namnet.
utdrag ur Postens Bulletin nr 5 2014 och boken Botkyrkabygd - från Mälarstrand till Österhav - med Tullingekapitel av Erik Sundström fil. dr.
Bilden nedan är sänd av Alice Tegnér som ett vykort till en väninna.
fredag 20 juni 2014
fredag 28 mars 2014
Frimärkssamlarnas skyddshelgon
Frimärkets Dag 1956
Filatelisternes skyddsägeln: ”Ärkeängeln Gabriel” detalj ur
”Bebådelsen” av Fra Angelico 1401/2-1455
TG: A. Sánchez Toda Stålgravyr F.N.M.T.
Kamtandning 13:12
fredag 6 september 2013
onsdag 30 juni 2010
Frimärks tryckning vid Tumbabruk
Att sedlar trycks här i Botkyrka, i Tumba, vet de flesta, men att frimärken också har tryckts här vet färre. Exakt när man slutade trycke frimärkena är ännu oklart, men man började trycka frimärken i Tumba 1855, och Tumba bruk tillverkade pappret för frimärkena fram till 1955, då papperstillverkningen där lades ner.
Denna artikel beskriver de första åren av frimärkstryckningen.
Per Ambjörn Sparre blev 1852 tillförordnad chef för Rikes Ständers Banks sedelpappersbruk i Tumba. Redan tidigare torde han ha förskaffat sig en ingående kännedom om papperstillverkning. 1852 visade Sparre för ledamöter av riksdagen bankoutskott att papperet i de svenska sedlarna kunde eftergöras av vem som helst. Detta bevis för hand sakkunskap tycks dock ej ha räckt för att han skulle kunna bli ordinarie chef i Tumba. Det blev en annan som fick befattningen. Efter det Sparre lämnat Tumba studerade han medicin i Uppsala.
Senast 1853 torde Sparre börjat på allvar intressera sig för tillverkning av frimärken om vilkas användning i vårt land förslag väckts redan vid 1847-48 års riksdag. Men för Sparres del, var det inte bara ett intresse, troligen har han 1853under hand erhållit löfte från Kungliga Generalpoststyrelsen att få trycka frimärken. Det är nämligen ej tänkbart, att Sparre på eget bevåg skulle ha gjort upp om leverans av maskiner för tryckning, perforering och gummering av frimärken. Sådana hade han redan beställt ifrån England och fått färdiga i slutet av 1854, enligt vad har omtalade i en skrivelse den 12 dec. 1854 till poststyrelsen. Med de begränsade leverans möjligheter som var på den tiden, torde maskinerna ha beställts flera månader innan de blev färdiga.
Skrivelsen från Sparre innehåller åtskilligt av intresse. Bl.a. föreslog Sparre , för att ej för många märken skulle behövas på ett tyngre brev, tryckning av 4, 8 och 24 Skilling Banco märken. Det blev emellertid 2 valörer till nämligen 3 och 6 Skilling. De olika valörerna borde, enligt Sparres mening, endast skiljas åt genom olika färger och valör beteckningar. Vidar föreslog har att för att postverket skulle kunna få kontroll över frimärkstillverkningen, på frimärkspressen skulle anbringas en ”numerator” (räkneverk), inlåst i ett skrin av järn, till vilket postverkets kontrollant skulle han av en av två nycklarna.
Med den sparraska skrivelsen av den 12 december 1854 följde av Sparre utförda skisser till frimärken. Å dessa avbildades, skrev Sparre, en ”sköld med tre Kronor och deröfver en Konglig. Krona: hela botten på skölden upptas av en konstvarfs gravyr, däröver står med hvita bokstäver på svart botten orden Fri-Märke, och på nedersta bandet valören på samma sätt”. Anmärkningsvärt är, att Sparre ansåg det onödigt, att ursprungslandets namn angavs. Troligen tyckte han tack vare riksvapnet tre kronor skulle framgå var ifrån märkena härstammade.
Rikets städer beslöt 1854 om enhetligt porto inom rikets gränser och detta beslutet fastställde s den 9 mars 1855 av Kungl. Majt. Därmed var en synnerligen betydelsefull posta reform genomförd. Den 12 april 1855 avslutades poststyrelsen och Sparre ett kontrakt, innehållande detaljerade bestämmelser om tryckning, färger, perforering m.m. Papperet till märkena skulle tillhanda hållas av postverket. Ersättning till Sparre bestämdes till, för 1000 märken, 32 Skilling banco för tryckning och 16 Skilling banco för perforering. Den 22 juni 1855 levererade Sparre till postverket 6569 ark med 100 märken i varje. Inte mindre en 551 ark hade makulerades. Denna första leverans hade föregåtts an åtskilligt experimenterade, vilket bevisas av ett omfattande tryckmaterial till Skilling Banco frimärkena, nu förvarat i Postmuseum.
Under sitt arbete för frimärkena gjorde Sparre självfallet många provtryck. En del av dessa kom ganska snart ut på marknaden och togs för förfalskningar. Åtskilliga provtryck behöll han skälv och avyttrade dem först efter många år till en frimärkhandlare Arthur Maurys i Paris. Hos denne upp-täcktes en större samling av dessa tryck 1933 av en dansk filatelist John Spohr.
I början av 1857 hade Sparre svårigheter men att leverera märken. Dessa svårigheter försökte han inte övervinna, utan gavs han sig iväg till London och uppdrog åt auditör Georg Scheutz att trycka frimärken. Denne saknade Sparres erfarenhet, vilket framgår av att frimärken av en och samma valör kunde ha växlande färger. 1858 slöt Sparre kontrakt med generalpoststyrelsen om försäljning till post-verket för 10.000 riksdaler Banco av allt sitt material för framställning av frimärken. Men samtidigt ingicks ett nytt kontrakt mellan poststyrelsen och Sparre om tryckning. Detta kontrakt gällde till 1871.
Scheutz
1861-1869 sköttes tryckning för Sparres räkning av auditör Scheutz och 1870-71 av sonen ingenjör Edvard. 1861 bosatte sig Sparre med familj i Paris och stannade där med endast ett par längre avbrott till sin död.
Scheutz var en stadgad boktryckare och förläggare när han vid 72 årsålder tog hand om frimärkshanteringen. Han var också en mångsidig kulturpersonlighet , som gjorde bestående insatser som tidningsman, författare, översättare, förläggare och uppfinnare.
Han övertog ansvaret 1857 när Sparre reste utomlands. Han tillverkade 1861-69 vapenmärken . SFF:s handbok säger att Scheutz ”Bristande insikter i facket framgå av en del av de under år 1857 utkomna frimärkena”. Det är ifrån detta år en filatelistiskt intressanta men tekniskt ofullkomliga frimärksupplagorna kom till.
Särkilt 4 Skillingen visar en provkarta en konstiga nyanser, gråblå, ultramarinblå, turkosblå och skiffergrå. Trycken för dessa nyanser, som ofta är stämplade hösten 1857,är suddigt, ibland strimmigt. Även 8 och 24 Skillingarna från denna tid visar mindre goda tryck och färger. Men handbokens omdöme om Scheutz kompetens kan knappast vara riktigt. Scheutz var vid denna tid en boktryckare med livslång erfarenhet av skiftande arbeten och han hade ett rent vetenskapligt intresse för branschen, i vilken han gjort olika uppfinningar. Lektor Hugo Olsson han i sin monografi över Benzingers skillingbancomärken framhållit, att Scheutz redan våren 1857 levererat fullgoda frimärken och fort-sätter: ”Vi äro snarare benägna tro, att flera orsaker samverkat till det dåliga trycket. Dels voro klichéerna vid det laget ganska slitna, dels och framför allt synes papperet ha varit olämpligt. Vissa omständigheter tyda nämligen på , att mindre lämpligt fyllnads medel hos pappersmassan haft till följd , att trycket icke blivit distinkt. Vid användning av koncentrerad färg framträdde tryckets brisfälligheter skarpt, och detta har sannolikt varit orsaken till att tryckaren utspädde färgen med vit-tillsats.”
”Då detta icke hade avsedd verkan, prövade man ett nytt färgämne, ultramarin, men detta färgstoff är känt för att var särskilt svårt at trycka upp, och resultatet blev också om möjligt ännu sämre. Först sedan man förbrukat det olämpliga papperet, iordningställt nya klichéer och återgått till Berlinerblått blev trycket åter fullgott.”
Att 1857 års tillverkning delvis misslyckades – vilket Sveriges filatelister väl är de sista att klandra – berodde således sannolikt av tillfälliga orsaker. Istället blev Scheutz fortsatta frimärks tillverkning så mycket bättre. Mot de vapen- öre märkena som tillkom under hans ledning på 1860-talet kan anmärkningar inte rättvisligen göras.
Tumba
Enligt kontrakt från 1858 mellan Poststyrelsen och frimärkestryckaren skulle papperet tillverkas och levereras av Rikets Ständers Pappersbruk i Tumba, vilket efter 1866 benämndes Riksbankens Pappersbruk. För att få en effektiv kontroll på frimärktillverkningen leveredes papperet först till Poststyrelsen, som där efter utlämnades det till frimärktstryckaren mot kvitto och redovisningsskyldighet.
Papperet som framställdes för Poststyrelsens räkning vid Tumba Pappersbruk utgjordes av handgjort lumppapper. Råmaterialet bestod av linne- och bomullslump. Det handgjorda papperet var mycket ojämnt både beträffande tjocklek och struktur. Sålunda kunde tjockleken hos akten inom samma leverans variera avsevärt. Delar av samma ark kunde till och med ha varierande tjocklek. Bortsett från ytterligheterna ligger vapen/öre-märkenas pappers tjocklek på mellan 0,05 och 0,10 mm. Papperets struktur varierar också och bestäms i huvudsak av de i papperet ingående fibrerna, men är även beroende av hur hårt papperet pressats och valsats. Papperets ena sida var i allmänhet slätare och glattare, medan andra sidan var grövre och kornigare.
Eftersom det handgjorda papperet strukturmässigt var mycket ojämnt, är det svårt att under vapen/öre-perioden göra en uppdelning av olika papperets typer. Under största delen av perioden (1855-1891) för vapen/öre-märkena framställning användes ett vitt, ganska hårt och fast papper med varierande struktur. Papperet var vanligt vis slätare på ena sidan och något kornigare på den andra. En något avvikande papperstyp förekommer under 1863-1864. Detta papper år tjockare, porösare och mjukare, mindre genomskinligt och mera ljuskänsligt. Det har tidigare beskrivits som gulaktigt, vilket det inte varit från början utan är till resultat av ljuspåverkan. Papperet har använts för leveranserna ifrån den 8.5 1863 t.o.m. den 3.6 1864. I slutet av 1871 förekommer en annan avvikande papperstyp. Detta papper år gulaktigt och slätt på ena sidan. Liksom alla tidigare frimärkspapperstyper har de vattenmärke i arkkanten av typ I.
Detta papper var i bruk den 3.10 1871 till den 26.3 1872. För de sista leveraserna av 12-öringen och den sista av 5- och 30-öringen användes ett gulaktigt, på båda sidor slätt papper med hörnmaginalvattenmärke typ II.
Typ I. som även utmärker skillingmärkenas papper, är ett marginal vattenmärke med krönta ornament i de fyra arkhörnen samt med två parallella vattenmärkes linjer i marginalerna mellan dessa.
Typ II. Har endast ornament i arkhörnen, vilka i sin utformning något avviker ifrån hörnornamenten hos typ I.
/Ulf Wahrolén, Norsborg
Sådan var tryckningen de första åren. Mer finns att berätta och mer att utforska. Vet du mer får du gärna kontakta mig på adressen nedan.
E-post: ulfwahrolen@comhem.se
Denna artikel beskriver de första åren av frimärkstryckningen.
Per Ambjörn Sparre blev 1852 tillförordnad chef för Rikes Ständers Banks sedelpappersbruk i Tumba. Redan tidigare torde han ha förskaffat sig en ingående kännedom om papperstillverkning. 1852 visade Sparre för ledamöter av riksdagen bankoutskott att papperet i de svenska sedlarna kunde eftergöras av vem som helst. Detta bevis för hand sakkunskap tycks dock ej ha räckt för att han skulle kunna bli ordinarie chef i Tumba. Det blev en annan som fick befattningen. Efter det Sparre lämnat Tumba studerade han medicin i Uppsala.
Senast 1853 torde Sparre börjat på allvar intressera sig för tillverkning av frimärken om vilkas användning i vårt land förslag väckts redan vid 1847-48 års riksdag. Men för Sparres del, var det inte bara ett intresse, troligen har han 1853under hand erhållit löfte från Kungliga Generalpoststyrelsen att få trycka frimärken. Det är nämligen ej tänkbart, att Sparre på eget bevåg skulle ha gjort upp om leverans av maskiner för tryckning, perforering och gummering av frimärken. Sådana hade han redan beställt ifrån England och fått färdiga i slutet av 1854, enligt vad har omtalade i en skrivelse den 12 dec. 1854 till poststyrelsen. Med de begränsade leverans möjligheter som var på den tiden, torde maskinerna ha beställts flera månader innan de blev färdiga.
Skrivelsen från Sparre innehåller åtskilligt av intresse. Bl.a. föreslog Sparre , för att ej för många märken skulle behövas på ett tyngre brev, tryckning av 4, 8 och 24 Skilling Banco märken. Det blev emellertid 2 valörer till nämligen 3 och 6 Skilling. De olika valörerna borde, enligt Sparres mening, endast skiljas åt genom olika färger och valör beteckningar. Vidar föreslog har att för att postverket skulle kunna få kontroll över frimärkstillverkningen, på frimärkspressen skulle anbringas en ”numerator” (räkneverk), inlåst i ett skrin av järn, till vilket postverkets kontrollant skulle han av en av två nycklarna.
Med den sparraska skrivelsen av den 12 december 1854 följde av Sparre utförda skisser till frimärken. Å dessa avbildades, skrev Sparre, en ”sköld med tre Kronor och deröfver en Konglig. Krona: hela botten på skölden upptas av en konstvarfs gravyr, däröver står med hvita bokstäver på svart botten orden Fri-Märke, och på nedersta bandet valören på samma sätt”. Anmärkningsvärt är, att Sparre ansåg det onödigt, att ursprungslandets namn angavs. Troligen tyckte han tack vare riksvapnet tre kronor skulle framgå var ifrån märkena härstammade.
Rikets städer beslöt 1854 om enhetligt porto inom rikets gränser och detta beslutet fastställde s den 9 mars 1855 av Kungl. Majt. Därmed var en synnerligen betydelsefull posta reform genomförd. Den 12 april 1855 avslutades poststyrelsen och Sparre ett kontrakt, innehållande detaljerade bestämmelser om tryckning, färger, perforering m.m. Papperet till märkena skulle tillhanda hållas av postverket. Ersättning till Sparre bestämdes till, för 1000 märken, 32 Skilling banco för tryckning och 16 Skilling banco för perforering. Den 22 juni 1855 levererade Sparre till postverket 6569 ark med 100 märken i varje. Inte mindre en 551 ark hade makulerades. Denna första leverans hade föregåtts an åtskilligt experimenterade, vilket bevisas av ett omfattande tryckmaterial till Skilling Banco frimärkena, nu förvarat i Postmuseum.
Under sitt arbete för frimärkena gjorde Sparre självfallet många provtryck. En del av dessa kom ganska snart ut på marknaden och togs för förfalskningar. Åtskilliga provtryck behöll han skälv och avyttrade dem först efter många år till en frimärkhandlare Arthur Maurys i Paris. Hos denne upp-täcktes en större samling av dessa tryck 1933 av en dansk filatelist John Spohr.
I början av 1857 hade Sparre svårigheter men att leverera märken. Dessa svårigheter försökte han inte övervinna, utan gavs han sig iväg till London och uppdrog åt auditör Georg Scheutz att trycka frimärken. Denne saknade Sparres erfarenhet, vilket framgår av att frimärken av en och samma valör kunde ha växlande färger. 1858 slöt Sparre kontrakt med generalpoststyrelsen om försäljning till post-verket för 10.000 riksdaler Banco av allt sitt material för framställning av frimärken. Men samtidigt ingicks ett nytt kontrakt mellan poststyrelsen och Sparre om tryckning. Detta kontrakt gällde till 1871.
Scheutz
1861-1869 sköttes tryckning för Sparres räkning av auditör Scheutz och 1870-71 av sonen ingenjör Edvard. 1861 bosatte sig Sparre med familj i Paris och stannade där med endast ett par längre avbrott till sin död.
Scheutz var en stadgad boktryckare och förläggare när han vid 72 årsålder tog hand om frimärkshanteringen. Han var också en mångsidig kulturpersonlighet , som gjorde bestående insatser som tidningsman, författare, översättare, förläggare och uppfinnare.
Han övertog ansvaret 1857 när Sparre reste utomlands. Han tillverkade 1861-69 vapenmärken . SFF:s handbok säger att Scheutz ”Bristande insikter i facket framgå av en del av de under år 1857 utkomna frimärkena”. Det är ifrån detta år en filatelistiskt intressanta men tekniskt ofullkomliga frimärksupplagorna kom till.
Särkilt 4 Skillingen visar en provkarta en konstiga nyanser, gråblå, ultramarinblå, turkosblå och skiffergrå. Trycken för dessa nyanser, som ofta är stämplade hösten 1857,är suddigt, ibland strimmigt. Även 8 och 24 Skillingarna från denna tid visar mindre goda tryck och färger. Men handbokens omdöme om Scheutz kompetens kan knappast vara riktigt. Scheutz var vid denna tid en boktryckare med livslång erfarenhet av skiftande arbeten och han hade ett rent vetenskapligt intresse för branschen, i vilken han gjort olika uppfinningar. Lektor Hugo Olsson han i sin monografi över Benzingers skillingbancomärken framhållit, att Scheutz redan våren 1857 levererat fullgoda frimärken och fort-sätter: ”Vi äro snarare benägna tro, att flera orsaker samverkat till det dåliga trycket. Dels voro klichéerna vid det laget ganska slitna, dels och framför allt synes papperet ha varit olämpligt. Vissa omständigheter tyda nämligen på , att mindre lämpligt fyllnads medel hos pappersmassan haft till följd , att trycket icke blivit distinkt. Vid användning av koncentrerad färg framträdde tryckets brisfälligheter skarpt, och detta har sannolikt varit orsaken till att tryckaren utspädde färgen med vit-tillsats.”
”Då detta icke hade avsedd verkan, prövade man ett nytt färgämne, ultramarin, men detta färgstoff är känt för att var särskilt svårt at trycka upp, och resultatet blev också om möjligt ännu sämre. Först sedan man förbrukat det olämpliga papperet, iordningställt nya klichéer och återgått till Berlinerblått blev trycket åter fullgott.”
Att 1857 års tillverkning delvis misslyckades – vilket Sveriges filatelister väl är de sista att klandra – berodde således sannolikt av tillfälliga orsaker. Istället blev Scheutz fortsatta frimärks tillverkning så mycket bättre. Mot de vapen- öre märkena som tillkom under hans ledning på 1860-talet kan anmärkningar inte rättvisligen göras.
Tumba
Enligt kontrakt från 1858 mellan Poststyrelsen och frimärkestryckaren skulle papperet tillverkas och levereras av Rikets Ständers Pappersbruk i Tumba, vilket efter 1866 benämndes Riksbankens Pappersbruk. För att få en effektiv kontroll på frimärktillverkningen leveredes papperet först till Poststyrelsen, som där efter utlämnades det till frimärktstryckaren mot kvitto och redovisningsskyldighet.
Papperet som framställdes för Poststyrelsens räkning vid Tumba Pappersbruk utgjordes av handgjort lumppapper. Råmaterialet bestod av linne- och bomullslump. Det handgjorda papperet var mycket ojämnt både beträffande tjocklek och struktur. Sålunda kunde tjockleken hos akten inom samma leverans variera avsevärt. Delar av samma ark kunde till och med ha varierande tjocklek. Bortsett från ytterligheterna ligger vapen/öre-märkenas pappers tjocklek på mellan 0,05 och 0,10 mm. Papperets struktur varierar också och bestäms i huvudsak av de i papperet ingående fibrerna, men är även beroende av hur hårt papperet pressats och valsats. Papperets ena sida var i allmänhet slätare och glattare, medan andra sidan var grövre och kornigare.
Eftersom det handgjorda papperet strukturmässigt var mycket ojämnt, är det svårt att under vapen/öre-perioden göra en uppdelning av olika papperets typer. Under största delen av perioden (1855-1891) för vapen/öre-märkena framställning användes ett vitt, ganska hårt och fast papper med varierande struktur. Papperet var vanligt vis slätare på ena sidan och något kornigare på den andra. En något avvikande papperstyp förekommer under 1863-1864. Detta papper år tjockare, porösare och mjukare, mindre genomskinligt och mera ljuskänsligt. Det har tidigare beskrivits som gulaktigt, vilket det inte varit från början utan är till resultat av ljuspåverkan. Papperet har använts för leveranserna ifrån den 8.5 1863 t.o.m. den 3.6 1864. I slutet av 1871 förekommer en annan avvikande papperstyp. Detta papper år gulaktigt och slätt på ena sidan. Liksom alla tidigare frimärkspapperstyper har de vattenmärke i arkkanten av typ I.
Detta papper var i bruk den 3.10 1871 till den 26.3 1872. För de sista leveraserna av 12-öringen och den sista av 5- och 30-öringen användes ett gulaktigt, på båda sidor slätt papper med hörnmaginalvattenmärke typ II.
Typ I. som även utmärker skillingmärkenas papper, är ett marginal vattenmärke med krönta ornament i de fyra arkhörnen samt med två parallella vattenmärkes linjer i marginalerna mellan dessa.
Typ II. Har endast ornament i arkhörnen, vilka i sin utformning något avviker ifrån hörnornamenten hos typ I.
/Ulf Wahrolén, Norsborg
Sådan var tryckningen de första åren. Mer finns att berätta och mer att utforska. Vet du mer får du gärna kontakta mig på adressen nedan.
E-post: ulfwahrolen@comhem.se
söndag 27 juni 2010
Botkyrka på frimärken
1963, 15 februari
VM i ishockey
Facit 542 och 543
1963 gick VM i ishockey i Sverige, och hemmanationen lyckades erövra silver. Den mest framträdande profilen i laget var Sven ”Tumba” Johansson (som två år senare bytte namn till Sven Tumba). Sven Tumba, född 1931, flyttade vid tioårsåldern till Tumba, där han också började spela ishockey. Han spelade senare för Djurgården och även en kortare tid för Boston Bruins i NHL. Under 17 års spel i Tre Kronor (245 landskamper) vann han tre VM-guld, ett silver och tre brons. Dessutom erövrade han OS-silver och OS-brons. Sven Tumba var forward och gjorde 186 mål i landslaget. Han var även landslagsman i fotboll och framstående i golf.
1971, 23 april
Grödingebonaderna
Facit 726 och 727
Den så kallade Grödingebonaden har sannolikt tillkommit på 1400-talet. Bonaden är skickligt utförd i dubbelväv med blått och naturvitt ullgarn. Mönstret utgörs av kvadratiska lejon, en grip och en örn. Alla djurfigurerna är vävda så att de rör sig mot höger. 1910 skänktes bonaden av Grödinge församling, i vars kyrka bonaden använts, til Statens historiska museum. Föreningen Handarbetets Vänner tillverkade 1952 en kopia, som nu hänger på orgelläktarens räcke i kyrkan.
1985, 14 mars
VM i bordtennis
Facit 1343
1985 arrangerades VM i bordtennis i Göteborg. Jan-Ove Waldner tog ett silver i lagtävlingen. Waldner (född 1965 och uppvuxen i norra Botkyrka) framstår med sina många meriter som en av landets främsta idrottsmän alla kategorier och under alla tider. Han tog två individuella VM-guld (1989 och 1997), ett OS-guld (1992) och en mängd silver och bronsmedaljer både individuellt och i lag. Under många år den mest kände svensken i Kina (”Det ständigt gröna trädet”). Waldner, som är den ende som vunnit EM, VM och OS i herrsingel, fick Bragdmedaljen 1992.
2005, 26 maj
Tumba bruk
Facit 2499
På 1700-talet var sedelförfalskning vanligt. För att få bukt med problemet krävdes bättre papper. 1755 anlades därför Tumba bruk på mark som riksbanksfullmäktige Erik Carlesson sålt till Sveriges riksbank. På Tumba bruk började tillverkning av papper av linnelump, som gjorde förfalskningar mycket svårare. Riksbanken ägde under många år Tumba bruk, men år 2001 tog amerikanska Crane AB över driften, och producerar numera sedel-, säkerhets- och finpapper, värdetryck samt mynt och medaljer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)